Vägtrafik

Vägtrafik är nästan all trafik på land, som inte är spårtrafik, eller trafik i terräng.

Väg är all markyta som inte är terräng. Förutom körbanan (som är indelad i körfält) är även trottoar, cykelbana och vägren en del av vägytan.

Gång- och cykeltrafik är också vägtrafik, även om den ibland omöjliggörs av bilen.

Gator i stället för vägar

En gata är i stort sett en väg som även fungerar som öppen plats och möjliggör urbanitet, och andra trafikslag än bilen.

Avenyer och boulevarder är storskaliga vägar.

SCAFT

Orminge i Nacka kommun är ett skolexempel på SCAFT-planering. Eftersom spårtrafik saknas, blir planeringen av vägar och gator särskilt viktig.

SCAFT (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen för Trafiksäkerhet) var en modell för stadsplanering som utvecklats på 1960-talet, och som har påverkat utformningen av ny bebyggelse, särskilt i förortsområden.

SCAFT utgick från premissen med 50 km/h som fartgräns. Därifrån skulle gående skyddas från buller och olyckor.

Yimby GBG har skrivit en artikel om SCAFT.

Kännetecken för SCAFT

• Separering av trafikslag, ofta med planskilda korsningar
• Hierarkiskt vägnät med upp till 5-6 nivåer från genomfartsled till bostadsgata, med många omvägar
• Klotoidformade vägar
• Stora ytor mellan väg och bebyggelse
• Gamla kvartersområden (t ex Östermalm) har fått många enkelriktningar och avspärrningar, för att skapa en SCAFT-struktur i efterhand.

Problemen med SCAFT

Efter flera årtionden har samhällskostnaden för SCAFT-planering blivit så stor att den är omöjlig att beräkna. Det handlar om

• Slöseri med markyta, som blir allt dyrare
• Förlängning av pendlingsvägar för alla trafikslag, med tids- och miljökostnader
• Uppmuntran av biltrafik, på bekostnad av hållbara trafikslag
• Negativa externeffekter av höga hastigheter (se ovan)

Vägen bort från SCAFT

• Planera kvartersstad.
• Sänkta fartgränser i nya och befintliga områden. 10, 20 eller 30 km/h på lokalgator.
• Många SCAFT-områden kan förtätas i efterhand. Genomfartsleder kan omvandlas till boulevarder.
• Riv upp avspärrningar i kvartersstad. Skärp fartgränserna, och sätt upp farthinder.

Hastighetsgränser

Sannolikhet att en påkörd fotgängare dödas. Källa: NTF

Sverige har sedan 1955 haft bashastighet om 50 km/h i tätort. Vid högertrafikomläggningen 1967 infördes bashastigheten 70 km/h för landsväg.

Höga fordonshastigheter i tätort ger en marginell förkortning av restid; inom en medelstor stad handlar det om sekunder. Ändå uppstår många negativa effekter redan när hastigheten höjs från 30 till 50 km/h.

• Olyckor; påkörning av fotgängare i 50 km/h leder till döden i 50% av fallen
• Buller, som i sin tur hindrar bebyggelse; för hybridbilar är skillnaden i buller betydande
• Instabilt trafikflöde, som leder till köbildning
• Kollektivtrafik, cykel och gångtrafik framstår som relativt sämre

Trots detta har hastighetsgränser under 50 utgjort undantag fram till 1990-talet. I stället har olyckor, buller och köer förhindrats genom fysisk planering; se #SCAFT ovan.

På senare år har en viss differentiering skett; 30 eller 40 på vissa gator och lokalvägar, och 80-110 på landsvägar.

Bashastigheterna kommer under 2017 ändras till 40 respektive 60. Landsvägar med hög standard och stadsmotorvägar får 80 km/h, och vägar med mitträcke 100 km/h. Högre hastigheter anses av Trafikverket inte vara ekonomiskt lönsamma.

Fartkontroller och farthinder

Det finns flera metorder att upprätthålla fartgränser. Alla har sina för- och nackdelar.

Poliskontroller
+ Rättssäker lagföring
+ Hinder för fortkörning
- Resurskrävande

Fartkameror
+ Kostnadseffektiv lagföring
- Dyrt att installera
- Visst ingrepp i privatlivet
- Inget hinder för fortkörning

Fartkameror med intervallmätning
+ Kostnadseffektiv lagföring
+ Omfattande täckning
- Massövervakning; omfattande ingrepp i privatlivet
- Inget hinder för fortkörning

"Du kör för fort"-skylt utan kamera
+ Kostnadseffektivt
- Varken lagföring eller hinder för fortkörning

Fasta farthinder
+ Hinder för fortkörning
- Ingen lagföring
- Blockerar utryckningsfordon
- Stör fordon även vid lagliga hastigheter
- Går bara att använda på långsamma sträckor

Gatubeläggning

På gator (som inte strikt är avsedda för motortrafik) finns flera olika möjliga material.

• Kullersten: Dekorativt men extremt opraktiskt. Kan användas för planteringar, refuger, och andra ytor som inte ska beträdas.
• Stor gatsten: Dekorativt men mycket opraktiskt.
• Smågatsten: Dekorativt men opraktiskt. Kan användas för gågator, trottoarer och torg i historiska områden. Kan kombineras med betongplattor för dekoration. Flammad gatsten kan vara jämnare.
• Betongplattor: Praktiska och lätta att byta ut efter hand, men slits inte vackert. Kan ha färg och mått som efterliknar gatsten (ex Västerlånggatan). Kan användas för gågator och trottoarer i moderna områden.
• Byggnadssten: Dyrt. Dekorativt. Slitstarkt. Praktiskt, men kan bli halt vid regn. Kan användas för trottoarer och körbanor i centralt läge, som del av påkostad arkitektur, t ex Norrbro.
• Gjuten betong: Hög friktion även när den är fuktig. Fult. Svårt att reparera. Bra för cykelbanor.
• Asfalt: Praktiskt, lätt att reparera, fult. Kan användas för körbanor, och för GC-banor.
• Makadam: Billigt. Hög friktion även vid nederbörd. Slits ojämnt vid hård trafik. Passar på landet.

Se även

• Finansiering av vägar
• Förbifart Stockholm
• Parkering
• Slussen, en plats där bilarna hade för stort utrymme från 1935 till 2015
• Säsongskörfält, där ett körfälts användning ändras efter säsong
• Åretruntstaden